Blekinge, 2008-01-04
Tjugoåriga Anesa Karaica-Kosuta har tillbringat en fjärdedel av sitt unga liv i krigets Bosnien-Hercegovina och tre fjärdedelar med minnena. Sedan två år bor hon i Karlskrona, där hon ser en framtid som journalist och författare.
Till Sverige kom hon inte som flykting, utan för kärleks skull.
– Jag var på en semesterresa till Sverige 2004. Det var första gången jag var i ett utvecklat land utanför Bosnien. Det var en häftig känsla, minns Anesa.
Genom sin morbror i Karlskrona träffade hon Emil Kosuta, vars familj flydde från Montenegro till Sverige när han var nio år.
– Hennes morbror var min lärare i bosniska. Min bosniska tjejkompis kände i sin tur Anesa och på den vägen blev det, förklarar Emil.
Anesa åkte hem och slutförde sitt fjärde år på gymnasiet i Mostar. Arton år gammal gifte hon sig med den fyra år äldre Emil och flyttade med honom i en egen lägenhet i Kungsmarken. Dit är vi från BLT inbjudna dagarna före jul.
Anesa dukar fram montenegrinskt kaffe och bosnisk baklava, den söta kakan av filodeg och valnötter, och vi talar om vad kriget gjort med Mostar och människorna. Anesa utstrålar både ungdomlig glädje och slående mognad.
– Krig hjälper en att bli vuxen snabbare, säger hon.
– Jag var fem år när kriget startade och tio när det slutade. Då gäller det att försöka rekonstruera sin barndom. Men jag vill inte glömma.
Sexåringens minnesbilder finns kvar. Under familjens flykt undan krigsstormens öga tvingades hon kliva över jämngamla barnlik. För sin mentala hälsa tackar hon sin tro. Både Anesa och Emil är bekännande muslimer. De berättar att livet går vidare i Bosnien och forna Jugoslavien. Den medeltida bron i Mostar byggdes upp igen. Gamla grannar som för femton år sedan stod som aktiva dödsfiender kan åter mötas.
– Man glömmer och förlåter.
Anesa är vän med orden och då inte bara på sitt modersmål. Hon läste språkvetenskap, spanska och engelska i Bosnien och lärde sig svenska snabbt, med de svenska böckerna på nattygsbordet och med Emil som levande lexikon. SFI, Svenska för invandrare, klarade hon av på mindre än en termin.
– Svenska språket är lättare att lära sig än engelska, det finns färre undantag och former, säger hon.
Anesa vill utbilda sig till journalist och om allt går planenligt har hon kommit in på Högskolan i Kalmar till hösten. Faktum är att Anesa redan har arbetat några år som journalist. Hon var distansreporter åt en av Bosniens största tidningar ”Dnevni avaz”, Dagens röst, där hon skrev om samhälle och kultur. Även i Sverige vill hon lyfta kultur- och integrationsfrågorna.
– Man kan inte bygga sin kunskap på fördomar, menar Anesa, som ibland fått höra uttryck som ”sådana som du kan väl inte…” och ibland förbigåtts med falsk artighet och sedan tystnad, särskilt i fråga om jobb.
Men hon både kan och vill. För att utnyttja tiden fram till hösten läser hon sociologi på BTH och hon drygar ut Emils busschaufförslön med extrajobb som ekonomibiträde. I Anesas mångsyssleri ingår också författarskap. Diktsamlingen ”Tanka nit”, Den tunna tråden, kan ses som en filosofisk metafor för den sinnliga relationen till naturen, kärleken och Den Allsmäktige. Anesas föräldrar har hjälpt till med utgivningen i Bosnien.
– Jag hoppas kunna ge ut den på svenska också. Om jag hittar sponsorer, tillägger hon.
Anesa saknar föräldrarna och vännerna i Mostar, som hon numera ser en gång om året. Sin öppna läggning till trots upplever hon att det kan vara svårt att finna svenska vänner i vardagen.
– Det är svårare att få nya vänner när man blir äldre, tror hon.
Anesa är med i ett mentorprogram som syftar till att lotsa invandrarkvinnor in i samhället och arbetsmarknaden. Tillsammans med ledande kvinnliga chefer utvecklas där ett ömsesidigt utbyte av kontakter och kulturkunskaper.
Källa: BLT
